skillnaden mellan teknik och slöjd?

Skolämnen är som bekant inget av naturen givet utan är mänskliga konstruktioner, skapade utifrån mänskliga idéer om hur saker och ting bör organiseras.

Teknik är en senare konstruktion (lgr80) medan slöjd är dryg hundra år äldre.

Ämnena har som jag ser det många beröringspunkter och på min skola har vi t o m slöjd och teknik i samma lärosal (den är med i skolverkets ämnesfilmer i teknik och slöjd länk här). Vi arbetar alltså med samma verkyg och samma material. (inte exakt precis i alla lägen men vi delar hyvelbänkar, metallbord med lödkolvar, limpistoler (som jag ser som skissverkyg när elverna bygger slöjdmodeller, inte som ett lämpligt slöjdverktyg), spillådor, borrmaskiner, målarhörna.

Vad tusan är det då som skiljer ämnena åt, när verksamheterna ter sig så lika???

jag kan urskilja fyra gemensamma områden där det kan tänkas finnas skillnader utifrån min egen praktik:

1. hantering av/förhållandet till materialet
2. hantering av/förhållandet till verktyg och redskap
3. hantering av/förhållandet till bearbetningsmetod, hantverksteknik
4. hantering av/förhållandet till produkten/föremålet

Punkt 1: Materialet
Ämnena förhåller sig olika till materialet. I slöjden är materialet ofta utgångspunkten för uppgiften, "stoffet", fokus ligger på att lära sig hantera och bearbeta materialet. Materialen som är centrala är metall, textil och trä. Materialens ursprung. Hur man traditionellt och innovativt kan arbeta i dessa material. I teknik däremot fokuseras inte bearbetningen i samma utsträckning utan fous ligger på konstruktion och materialets koppling till olika tekniska fenomen som trälister till fackverk eller kartong till förpackningar. Kan man säga att slöjden fokuserar manufaktur - elevens förmåga att själv producera i material -medan tekniken fokuserar på industriell produktion - elevens förmåga att förstå och göra materiella val i ett mer industriellt perspektiv?

Punkt 2: Verktyg och redskap
Jag är osäker på om vi förhåller oss olika till verkyg och redskap. Däremot kan jag se i vår sal att slöjden gör en tydligare uppdelning av verkyg kopplade till respektive material och detta är ett kunskapsområde som bedöms - att välja lämpliga verktyg till det aktuella materialet. Att inte såga i trä med en bågfil. Att lära sig om olika metallslöjdsverktyg och olika träslöjdsverktyg. En jämförelse är att i teknikundervisningen används ofta limpistoler vid byggen av fordon, broar, m.m. Det skulle i ett slöjdperspetiv inte gå, eftersom limpistol inte är ett lämpligt verktyg för att göra hållbara föremål. Men i tekniken går det bra eftersom det inte är lika centralt att förmålet blir hållbart, viktigare är att eleven förstått konstruktionen.

Punkt 3: Bearbetningsmetod/hantverksteknik
I slöjd är ett centralt innehåll att utveckla kunskaper inom olika "former av hantverkstekniker". I teknik ska eleven utveckla sina kunskaper inom "tekniska lösningar". Vad är skillnaden? Den enda skillnaden jag kan hitta är själva urvalet av tekniker. I slöjd är det specifika hantverkstekniker för att bearbeta material som svarvning, sågning, virkning. i teknik är det framskrivet en större variation av tekniska lösningar - tekniska system, principer för hållfasthet m.m., elektronik, mekanik.

Punkt 4: Produkten/artefakten
I slöjd är föremålet i centrum. Det står i första meningen i kursplanen, i första förmågan och återkommande i det centrala innehållet. Föremålets syfte, vad det ska användas till, vad det ska signalera - estetiskt och  funktionellt - och hur det ska tillverkas så ändamålsenligt som möjligt. När jag läser kursplanen för teknik noterar jag att föremålet finns med som ett centralt innehåll i åk 1-3 samt 4-6 men inte i 7-9....undrar varför?
I teknikämnet tolkar jag det soma att "bruksföremål"/vardagsföremål står i fokus, medan man i slöjd har en mer problemtiserad syn på föremålet som bruks- och konstföremål. De estetiska och kulturella aspekterna av föremålets fuktion lyfts fram mer i slöjden.

All for now.

Dalaälgar, Stockholmsråttan och jakten efter Slöjdens grammatik

Ska man våga sig på ett sådant laddat ord? Laddat med "rätt- och feltänk"...något som i regel är väldigt fuuuuult inom estetiska undervisningstraditioner. Det viktiga har ofta varit att du/eleven gör, inte hur du gör, eller vad du gör om man hårdrar det. Man kan ju göra på så många sätt, det finns inte ett rätt svar. Förvisso. Men är det inte mer att stjälpa än att hjälpa när man undviker att visa på rätt eller fel? Ta Otto Salomons modellserie som ett exempel på en slöjdgrammatik - ett i slöjdlärarkretsar länge föraktat rätt- och fel tänk: "Så här gör du en älg", "så här gör du en skärbräda",  steg-för-steg-i-detalj! Men är inte detta ett pedagogiskt sätt att synliggöra formtänkande, konstruktionsalternativ, arbetsgång? Är inte problemet med modell/mallslöjden snarare hur man förhåller sig till den? Att man utgår från att det finns en sann, objektiv bild av hur en slöjdad älg ser ut och hur den kan göras och framförallt att detta inte problematiseras? Jag menar att man borde ha kvar modellen/mallen men att man tillsammans problematiserar den och diskutera dess form - konstruktion - funktion (slöjdens formlära?). Och sen får eleven göra en ny, utvecklad variant. Alltså att man använder sig av modellen för att förstå olika slöjdaspekter, inte för att lära sig kopiera(eller jo, delvis). Och skillnaden skulle kanske i en mer lämplig slöjduppgift vara att eleverna först får skapa en älg utifrån sin förförståelse, för att i nästa steg få lära sig följa en mall, för att i nästa steg få återgå till sin egen älg och ta beslut kring att göra om, behålla, förfina... "Grammatiken" får här finnas alltså, men den får aldrig ensam utgöra mål för lärandet(så här gör du en älg) utan hela tiden verka dynamiskt i relation till elevens egna bild av uppgiften, elevens subjektiva slöjdade älg (detta är min bild av en slöjdad älg).

Sen kan man fråga sig vilken funktion en slöjdad älg har och varför eleverna ska slöjda en älg och inte en valross eller en häst...och vad man egentligen lär sig när man slöjdar en älg, "skogens konung"(men lejonkungen då säger någon skarp...). Grammatik asså... och etymologi i detta senaste konungaexempel :)

Jag har en märklig längtan efter att utforska och definiera någon slags"slöjdgrammatik". I skrivandets stund kan jag inte riktigt formulera varifrån denna längtan kommer men kanske är svaret så enkelt som att jag lever och verkar i en tid när tyst kunskap mer och mer görs kommunicerbar och beforskas. Lustigt, med tanke på att jag alltid avskytt grammatik. Jag är förutom slöjdlärare även språklärare (i franska) men undervisar inte i det för tillfället. Som nyexad lärare tyckte jag ganska illa om läroboken - textboken och övningshäftet - som är så etablerad i språkundervisning. Jag ville att eleverna själva skulle formulera det innehåll de skulle kommunicera, inte följa tråkiga läroboksexempel. Hellre levande rollspel kring en restaurangsituation eller en "fråga-vägen-övning" än tråkig lyssna till bandet, läsa glosor, fylla i lucktexter, gå igenom satslära. Jag lite föraktade grammatik, "grammatik är fult och dött och såå tråkigt". Lärande sker när undervisningen känns meningsfull och hur kan man någonsin känna meningsfullhet i att rabbla verbändelser? Så tänkte jag, färgad av min (dåliga?) lärarutbildning. Nämnvärt apropå sammanhanget är att min utbildning i franska aldrig var didaktisk - som min slöjdubildning var - utan den bestod i rena ämneskurser - A, B, grundkurs yada yada...då kanske jag hade fått med mig en annan syn på grammatik och vad språkkunskaper är (och framförallt hur de kan och bör brukas didaktiskt)?

Det jag kan se idag är att grammatiken behövs när jag ska kommunicera med andra, för att bli förstådd. För att förstå, för att lära på djupet, förstå sammanhangen, förstå hur all hänger ihop, för att komma vidare. För grammatik är ett kraftfullt verktyg, bara man använder det på rätt sätt. Mitt forna förakt (lite av det finns väl kvar kanske) kommer sig av att undervisningen i för stor utsträckning utgått från grammatiken, istället för att utgå från praktiska situationer. Jämför "Nu ska du  lära dig att böja oregelbundna verb" med "nu ska du lära dig att berätta för din fransktalande vän vad du gjorde igår". Ändamålsenlighet...och att ta in grammatiken som ett verktyg när den behövs, för att förstå hur man berättar. Vad ett verb är och varför man böjer det. Vilka missförstånd som kan uppstå....osv.

Lite som exemplet med älgen. Att skapa uppgifter där eleven får uttrycka sin identitet, och förstå koppling mellan sin identitet och älgens. Om jag tar in en tysk turist i sammanhanget så får kanske älgen och det entreprenöriella en ny dimension. Eller om eleverna ska tillverka dalaälgar eller stockholmsråttor.

tankar kring slöjdens fyra förmågor i Lgr11 - vad innebär det att vara kunnig i slöjd?

Det är svårt att får läroplanstexter att bli tydliga och begripliga, det har jag fått erfara när jag satt med i skrivgruppen i slöjd hösten 2009 på skolverket i arbetet med Lgr11. Så här en tid efteråt kan jag tycka att det förvisso har blivit en del mer tydliga formuleringar jämfört med Lpo 94 men fortfarande är mycket luddigt och jag är osäkert på om det verkligen blev så ämnesspecifika förmågor som tanken var. Jag funderar nu över hur man formulerar kunnighet i slöjd. Är det så att ju enklare formuleringar, desto enklare kunskap (och är detta enbart negativt?)? Kunnighet och kompetens, det som vi ska bedöma, är ju inte något enkelt utan utgörs av mer komplexa processer där situation, person, material, verktyg, tid m.m. påverkar resultatet.

Trivialiseringsaspekten och risken med mäthysterin har bedömningsforskare varnat för längre - ju mer avgränsade och mätbara kunskaper, desto större risk att vi missar målet eftersom vi då fokuserar undervisningen och lärandet kring de saker som är enkla att mäta, enkla att dokumentera. När vi borde fokusera på just de komplexa processer som utgör skickligheten i en ämneskunnig persons arbete. Samtidigt får vi inte undvika att mäta, dokumentera, systematisera och förenkla och generalisera något bara för att det är svårt. Tvärtom!

Ett led i att förstå innebörden av något - i det här fallet "slöjdkunnighet" - är att sätta det i ett nytt sammanhang, att förändra eller variera någon del i sammanhanget. Jag ska här göra detta  enligt Lgr11:s påstådda fyra förmågor.

Begreppet "förmågor att utveckla" är enligt skolverket synonymt med långsiktiga mål, jmf strävansmålen i tidigare kursplan. Jag har här valt att variera kunskapsformuleringen genom att här ändra den till- "kunnig i"  istället för "förmågor att utveckla".

En skicklig slöjdare är någon som är:

• kunnig i att formge och framställa föremål i olika material med hjälp av lämpliga redskap, verktyg och hantverkstekniker, 
• kunnig i att välja och motivera tillvägagångssätt i slöjdarbetet utifrån syftet med arbetet och utifrån kvalitets- och miljöaspekter, 
• kunnig i att analysera och värdera arbetsprocesser och resultat med hjälp av slöjdspecifika begrepp, och 
• kunnig i att tolka slöjdföremåls estetiska och kulturella uttryck.

Blev det tydligare eller same shit, different name? Detta är alltså målen för slöjdämnet, det som eleverna ska bli skickliga i.

Vad händer om man skriver såhär istället, enligt punkterna nedan?

En kunnig slöjdare har kunskaper i:

• formgivning, manufaktur/hantverk, materiallära, verktygslära,
• Kvalitetsstrategiskt tänkande, miljöstrategiskt tänkande, ändamålsenlighetstänkande(=Designlära?)
• Produktions- och produktanalys, produktions- och produktvärdering, Slöjdgrammatik(ordens betydelse, meningsbyggnad, osv.  - slöjdspråkande helt "enkelt")
• Slöjdestetisk(Taktil/haptisk, visuell) kommunikation, (materiell kommunikation?), materiell kultur/slöjdkultur

Same shit även här, mer förvirring, eller blir innebörden av slöjdkunnighet enligt Lgr11 tydligare på detta skrivsätt?

Slöjd som berättelse - ny avhandling i slöjd :D

Rykande färsk spännande slöjdläsning:
http://umu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:441062
 
Jag har precis gått en (vetenskapsmetod)kurs i arts-based reseach (ABR), forskning som syftar till att arbeta med och använda sig av konstnärliga representationsformer som drama, narrativ/berättelser, visuell kommunikation, osv. Ett underbart exempel är Katarina Bonneviers avhandling i arkitektur: Behind straight curtains, här kommenterar hon den och  här är en länk till hennes avhandling, den är så cool :)

Jag tror vi slöjdare kan hämta mycket inspiration från arkitekturens fält, det är ju mer utforskat än vårt eget.

Men så dimper det ner en avhandling då och då, och som Esko själv skriver så har det verkligen tatt fart de senaste decenniet, särskilt när det gäller slöjdlärare i Sverige som disputerat: Borg 2001, Johansson 2002, Homlong 2006, Holmberg 2009, Hasselskog 2010 och så nu Mäkelä 2011 (han gör en bra översikt på sid 26 i sin avhandling).

Det som är så häftigt med Eskos är att den är så underbart slöjdig som jag ser det, både till innehåll och form. Kanske framförallt för att han tar upp och probelmatiserar de estetetiska och kulturella uttryck i slöjdföremål och i slöjdande. (jag är fortfarande i en eurforisk fas, ännu inte så kritisk, det kommer...)

Jag har ett ex i min hand... sidorna är lena, jag reagerade särskilt på lenheten. (vilket alltid får mig att tänka på Marlénes och Bents text om när något är tillräckligt mjukt :)). Sen är det massvis av bilder, i färg,- oj vad det gör mycket för läsbarheten! - och  det som jag mest reagerar på: Symbolanvändningen. Den gör massvis med mig som läsare. Jag tror att även att gemene slöjdlärare - som kanske inte sitter och läser akademiska texter jämt å ständigt - kan uppleva meningsfullhet i att läsa den, bläddra i den, ta den till sig. För de visuella och taktila symbolerna är så tokviktiga! De positionerar texten och positionerar ämnet, berättar om kunskapens tillhörighet genom sin sonika form. Kantighet, flöde, mjukhet, strikthet, samhörighet... tre olika symboler, tre olika dimesioner av innehållet och hur de relateras till varandra. Men också treenigheten i sig som en position, exlicit.

Önskar dig som läser en glad och god och bra dag i slöjdens heliga små tecken!

Synligt lärande

Läste just Helena Lejes inlägg på textillärarlistan om SKL:s nya skrift, synligt lärande som bygger på John Hatties studie Visible learning (2009).

Jag surfade vidare lite och hittade denna artikel av Hattie från 2003 där jag tycker han formulerar några tydliga nyckelfrågor kring vad som skiljer en erfaren lärare från en "expertlärare",alltså en skicklig lärare.

Han visar i sin undersökning att det är fokus på lärarens arbete som är den mest betydelsefulla skolfaktorn när det gäller att förbättra elevernas lärande - inte fokus på skolans ledarskap, skolbyggnader, klasstorlek, elevgruppen eller elevernas hemförhållanden. Detta kan man diskutera mycket om och tveka kring men jag tänker inte ta upp dessa faktorer här.

Istället vill jag ta upp hans "framgångsfaktorer" för en skicklig lärare, han listar fem och urskiljer expertlärare från erfarna lärare och noviser (sid. 5, min översättning i ett slöjdlärarperspektiv):

En kunnig/skicklig slöjdlärare kan:

• identifiera och organisera slöjdämnets centrala kunskapsformer/representationsformer (han/hon är mycket ämnesspecifik, inte generaliserande kring kunskaper),
• skapa optimala klimat i slöjdsalen där lärandet synliggörs i aktiviteterna (genom hög grad av återkoppling),
• hantera lärandet och ge ändamålsenlig återkoppling (hög grad av deltagande, bedömer och använder sig av elevernas problem istället för att bara korrigera),
• vara uppmärksam på känslouttryck, respekterar eleverna, visar omsorg och hängivenhet, och
• påverkar elevernas lärande - lär eleverna att bemästra, inte bara utföra.

I häftet Synligt lärande listas följande framgångsfaktorer för elevernas studieresultat(utifrån Hattie, 2009), jag bygger vidare med slöjdexempel :

• Elevernas kännedom om uppsatta mål - lärandemål i uppgiften, vad eleven förväntas lära sig, vilket kunnande som ska utvecklas.
• Resultatåterkoppling till eleven - återkoppling i slöjdarbetet kring lärandet, inte bara görandet - vilken förmåga som eleven tränar just där och då.
• Lärarens pedagogiska förmåga - hur jag organiserar och prioriterar mitt lärararbete, skapar arbetsområden, organiserar  allt "läromedel" i salen (material, verktyg, möblering, inspirationsmaterial, m.m.), skapar och hanterar bedömningsunderlag, allt "vad:et" och "hur:et" i undervisningen.
• Studiero i klassrummet - hur jag skapar en rofylld arbetsmiljö, lektionsrutiner, salsregler, arbetsrutiner osv.
• Stöd och uppmuntran från hemmet - koppla arbetet till hemmet och fritiden, ge eleverna uppmuntrande och öppna funderingsläxor, "gå-hem-och-mät"-läxor, fråga familjemedlemmar och vänner om slöjdfrågor, m.m.....
• Analysera undervisningen tillsammans med kollegor - se till att ha regelbundna ämneslagsträffar, nätverk i kommunen/mellan närliggande skolor, nationella nätverk, nätforum som textillärarlistan, bloggande :) m.m.

Snart ska t ex Lärarförbundet ha en workshop i Stockholm för slöjdlärare kring Skola 2011, ser jag fram emot! Vi kommer säkerligen beröra flera av punkterna ovan.

Den haptiska förmågan

Har upptäckt ordet haptiskt, i samband med att jag sökte efter slöjdrelaterad litteratur på ERIC-databasen. Sökordet jag använde var "material culture" - detta är ett begrepp som för slöjdens del fått fäste i synnerhet i Danmark. Jag tycker att det på ett tydligt sätt ringar in slöjdens kunskapsfält, nämligen den materiella kulturen - hur vi hanterar materialen omkring oss.

då dök det upp en artikel som heter Haptic History: Teaching A.P. U.S. History through Kinesthetic Learning and Material Culture (Randall,1996).

Haptic - vad tusan betyder det?

NE säger följande:
Haptisk = "egenskapen hos en form att framstå särskilt tydlig för beröringssinnet, i motsats till optisk"

Det borde betyda att om optisk rör den visuella förmågan så rör haptisk den taktila förmågan, alltså förmågan att göra bedömningar av ett föremål genom att känna på det. Att läsa av kvalité i ett föremål genom att stryka handen över bordets yta för att bedömma lenheten eller tänja på tyget för att bedöma sömmens fasthet (säger man fasthet? jag är ju inte så värst textilt skolad).

Är den haptiska förmågan specifik för slöjdens kunskapsfält? Har vi etablerade begrepp som kan knytas till denna förmåga? Finns den i andra ämnen? I hem- och konsumentkunskapen kan det ju ha att göra med att känna på degens konsistens och i idrott- och hälsa handlar det väl om att med kroppen känna av hur jag håller i ett redskap, vilket spänst det är i trapetsen t ex?

hmm, det här är vilda spekulationer....

Men lite kul, tänk om man kan bygga vidare på detta spår för att sätta ord på slöjdens specifika kunnande.


(om jag förstått det hela rätt är haptiken en lära som framförallt används inom virtuell design, för att utveckla känselsimulatiorer, men det borde även kunna knytas till slöjden? Här är en länk till Umeå Universitet: http://www8.tfe.umu.se/courses/systemteknik/Multimed2/mm2_99/Bok98/Kapitel4/4.2/haptik.html)

Varför är det viktigt att kunna slöjda?

Ett svar på Emelies kommentar från mitt förra inlägg.

Jag ställer mig också denna fråga gång på gång och det är väl i grunden den som  för min del lett mig till en forskarutbildning. Att slöjda fram en avhandling är ett sätt att svara på, men vi måste såklart våga svara på frågan om slöjdens betydelse på fler sätt än det akademiska sättet (även då det enligt mig är värd sin vikt i masurbjörk! ...eller snakewood!).

Jag tänker såhär: För att kunna svara på frågan om varför det är viktigt att slöjda måste vi ha klart för oss vad "att slöjda" innebär. För visst är det skillnad på skolslöjd, hemslöjd, husbehovsslöjd, grafittislöjd... kärt barn har många namn. Olika verksamheter som har olika syften.
Skolslöjd syftar bl a till att utveckla manuella och intellektuella kunskaper i symbios på ett sätt som inte andra skolämnen kan tillgodose. Som jag ser det idag handlar det om kunskaper om och kunskaper hur man kan bearbeta material med hjälp av olika redskap och verktyg. Och inte all väldens material utan kulturellt bundna material som lämpar sig för manufaktur och de förutsättningar som råder i grundskolan när det gäller arbetsmiljö och pedagogisk ändamålsenlighet. Skolslöjden har tidigare haft en tydlig roll att utveckla elevers personliga kvaliteter som att kunna arbeta självständigt, kunna ta ansvar, kunna påbörja och slutföra praktiska arbeten, arbeta noggrant, planera sitt arbete m.m. (= entreprenöriellt lärande, menar många slöjdforskare!) - här ses slöjd mer som ett arbetssätt än som ett innehåll. Skolslöjden har också haft till syfte att fostra till flit och ordning ( i synnerhet fokuserades ordet flit inom flickslöjden, snacka om att bygga könsroller!).

Hemslöjd har väl olika konnotationer. Ser man en linoljad smörkniv i ene tänker många ofta - typisk hemslöjd, eller varför inte dalahästen med sina typiska kännetecken i kurbitsmålningen och den täljda formen. Men det typiska utvecklas såklart. Va är skillnaden mellan hemslöjd och konsthantverk? Jag har frågar några som kallar sig konthantverkare inom keramik och smide och deras bild av en slöjdare är någon som i större grad är hantverkare och i mindre grad konstnär. Men jag vet inte om jag håller med, så som slöjden tar sig uttryck idag... Kanske man kan säga att hemslöjdens syfte är att uttrycka etnisk och kulturell identitet? Ett sätt att göra tillvaron/vardagsföremålen vackrare? Och varför stanna vid vackrare - miljöfrågor är mycket centrala, som att använda lokala resurser - de material och de verktygen som finns i hemmiljön, i det kulturella arvet utifrån ett ta-tillvara-på-tänk.
Dessa kunskaper och kompetenser framträder ännu tydligare i husbehovsslöjd, så som faktiskt var kvinna och man slöjdade förr i tiden, före industrisamhällets tid.
Syftet med Graffittislöjd/Craftivism är ju väldigt tydligt slöjd som ett uttrycksmedel, aktivism som ett sätt att opponera sig mot gängse normer och värderingar i samhället, för att kommunicera betydelsen av antiindustriella verksamheter, betydelsen av manufaktur.

Man kan ju fundera över vilken/vilka av dessa senare slöjdverksamheter som ligger skolslöjden närmast.

Varför är då slöjd viktigt att kunna? - utifrån mitt perspektiv som slöjdlärare och wannabe forskare:

- Ja, i ett husbehovsperspektiv(och hemslöjds) är det viktigt för att kunna hantera de material du omges med varje dag, ofta i form av föremål men också "råmaterial". En kunnig slöjdare kan ta tillvara de material som omger henne, bearbeta dem för att tillgodose sina dagliga behov, för att göra livet lättare och skönare att leva, både ergonomiskt och visuellt.

I ett grafittislöjdsperspektiv är det viktigt att vara en skicklig slöjdare för att nå ut med sitt budskap - föremålet är tillverkat i syfte att kommunicera något viktigt. Materialet och tekniken kommunicerar något. Då gäller det att kunna utföra detta ändamålsenligt, att kunna hantera stick- och virktekniken och veta hur man på ett smidigt sätt stickar in en lyktstolpe (det finns förresten en doktorand i Danmark som heter Marie Koch som skriver en avhandling inom craftivism - kolla in! http://www.vasa.abo.fi/users/mkoch/research.shtm ). Det krävs inte bara hantverkstekniska kunskaper utan även kunskaper i hur andra kommer att uppfatta det jag tillverkat - hur man bryter eller förstärker färg- och formkoder, symbolspråk o dyl.

Sen har vi skolslöjden...vårt kära lilla barn som jag tycker behöver växa till sig... Skolslöjden formas ju av oss slöjdlärare och de läroplaner och utbildningar som vi tagit del av.  Hur tar vi hand om vårt ämnesarv? Vad väljer vi att fokusera på?

Jag håller verkligen med Janette ovan om slöjdens stigma - att många barn (och föräldrar och kollegor) tror att slöjd inte är lika mycket kunskapsämne som t ex engelska eller kemi. Bilden av att slöjd är enbart roligt och inte nyttigt är känd, att slöjd är ett pysslande och ett görande, inte ett lärande och kunskapande...och ett pratande. Slöjd enligt mig borde vara både och. Jag tror själv att pratandet och skrivandet är lika viktigt i slöjd som något annat ämne, för att ge eleverna förutsättningar att bli varse sina kunskaper. Dra lärdom från sina erfarenheter. Liksom alla ämnen behöver ett praktiserande, ett görande, sinnliga upplevelser behöver alla ämnen en teoretiserande som behöver synliggöras. 

Slöjd är viktigt för att det är det enda ämnet i skolan där eleverna får arbeta i våra vanliga material metall, textil och trä. Om en människa inte kan slöjda, inte har erfarenheter från slöjdarbete, är denna människa i mina ögon en fattigare människa. På tal om fattigdomen här i världen.

För mig handlar slöjdkunskaper om en demokratisk rättighet. Barn har hundra språk men vi berövar dem nittionio (Malaguzzi). Eller typ nittiosju. Det är viktigt att kunna slöjda för att slöjd är "ett språk av nittionio". Slöjd är ett språk, ett sätt att leva och ett sätta att göra livet begripligt för våra skolbarn. För att avsluta lite filosofiskt.

Long live da sloyd.

"Men ååååhh, MÅSTE vi prata så mycket på slöjdlektionen?"

Varje termin dyker en liknande kommentar upp från någon elev, ofta en kille. Varför?
Har många elever en bild av slöjdämnet som att där pratar man inte, där "bara" jobbar man med verktyg och material? Varifrån har de fått denna uppfattningen?

Givetvis försöker jag vara så självkritisk jag bara kan och ser till att hålla mina introduktioner så korta och inte babbla på för mycket, vilket ibland är ett enkelt svar på frågan. Men jag har även prövat att bara ropa upp eleverna och låtit dem sätta igång utan uppstartssnack.
 (dvs. som jag oftast gör sammanfatta i ett gruppsamtal vad som hände förra lektionen och lyfta vad uppgiften handlar om och vad de ska fokusera på). Okej, en lektion utan försnack alltså, bara köra på, som några elever önskat. Då uppstår i regel direkt den klassiska "svansen" och hjälplistan, inklusive att någon elev sitter på sin plats och har noll koll på var han eller hon eller hen ska börja med eller mot vilket mål hon jobbar mot denna lektion och slutmålet. Skräckscenario. Undvika undvika undvika. Och jag har alltså märkt att i mitt fall fungerar det oftast med ett försnack, att jag lyfter ett exempel, visar något, påminner om vissa praktiska principer och för därefter startar arbetet.

Åter till elevers frustration över pratandet i slöjden. Själv blir jag varje gång lika upprymd för då får jag ett tillfälle att utmana deras tankar om slöjden. Jag påminner om skolans syfte, att vi ska åstadkomma lärande, (som bl a Carlgren & Marton skrivit om i boken "Lärare av imorgon"(2001)).
Allt vi gör i skolan är knutet till prat, eftersom det är genom pratet om det där "något" som vi lär oss.
Att det är genom språkandet (tala, visa, gestikulera, skapa ting som "talar" - och tala om dessa ting!) som vi lär oss.
Genom att sätta ord på handlingar, fenomen, prylar och händelser så blir vi mer medvetna om VAD vi gör, HUR vi gör det och TILL VILKEN NYTTA/Varför vi gör det.

Vad slöjd är, vad det innebär att vara kunnig i slöjd (till exempel till skillnad från att vara kunnig i matematik eller kunnig i svenska) Vad det är man kan när man kan använda en såg skickligt eller använda nål och tråd skickligt.
Hur man slöjdar - hur man tänker, (för)bereder, tittar och greppar, till exempel hur man går tillväga för att klippa ut en plåtbit så det blir riktigt rakt eller klippa ut en tygbit så att den blir exakt kvadratisk.
Varför vi slöjdar - sågar, syr, formar och vilka motiv och behov som ligger bakom dessa handlingar - lust, funktionella behov, ekonomiska behov, miljö- och hushållningsbehov, terapeutiska/hälsomässiga behov - för att vi helt enkelt mår så himla bra av att slöjda <3

Om vi inte pratar slöjd, hur ska vi då lära oss?
Slöjd är ett i hög grad kommunikativt ämne har bl a Marléne Johanssons avhandling från 2002 visat, där hon studerat aktiviteterna under slöjdlektioner. Så här skriver hon om elevers dagboksskrivande och skissssskapande i slöjden, jag menar att det även gäller för elevens tal om sina slöjdaktiviteter:

När eleverna re-presenterar utvecklas nya infallsvinklar på problemen. Dessa olika re-presentationsformer; att tänka, att göra ritningar och att tillverka, har en viss likhet med de resonemang Vygotsky (1986) för om relationen mellan tal och text. Vygotsky menar att skriftspråket kräver en medvetenhet och precision jämfört med det talade språket som är mer spontant. Att i handling ”ta ställning” i själva görandet av slöjdprodukten, att inte bara tänka sig en färdig slöjdprodukt utan att också göra en ritning och utföra den, kan jämföras med Vygotskys jämförelsemellan talspråk och skriftspråk. Utmaningen består i att (våga) verifiera och utföra. Att skriva ner sina tankar eller skissa på sitt slöjdarbete kräver ett ställningstagande och en medvetenhet i likhet med när slöjdhandlingen utförs vid tillverkningen av slöjdprodukten. (s. 212)

Så jag antar att jag härmed säger ja till teoretisk slöjd. För ja, det finns oteoretisk slöjd enligt min mening och det är den slöjden där eleverna inte vet vad de lär sig och varför det är viktigt att vara kunnig i slöjd, varför man ska anstränga sig på slöjdlektionerna. Men det innebär inte att jag säger nej till praktisk slöjd. Det skulle vara att säga nej till ämnet självt.

Jag uppfattar att i den bästa av slöjdlektionsvärldar finns görandet och skapandet sida vid sida, fiftyfifty. Det sinnliga och det filosofiska, oskiljbara! Det är väldigt farligt att undvika pratandet om slöjd, då går man i princip mot ämnets undergång, eftersom vi lever i en tid av faktafiering. Allt ska sättas ord på, allt ska ges en form och en etikett.  I vetenskapsterminologi kallas det epistemologisering - att göra tyst eller "oupptäckt" kunskap till vetenskap. Och det är där vi befinner oss i skolsamhället idag - nu ska det forskas forskas forskas om undervisning och lärare ska forska forska forska... Utbildningsvetenskap, skolforskning, lesson studies, learning studies, ämnesdidaktik... Didaktik hit och pedagogik dit.

Och här sitter jag, förvirrad och känner mig som slöjdlärare lite ensam, mitt i myllret.

Olika fokus i TX-uppgifter och TM-uppgifter?

Under mina fem år som slöjdlärare och på de fyra skolor jag jobbat på har jag funderat över skillnaderna i uppgifter som eleverna möter i textilslöjden respektive de uppgifter som eleverna möter i trä- och metallslöjden(när de inte är samplanerade).

Min grova generalisering utifrån ett väldigt bergänsat underlag är att textilslöjden i mycket större utsträckning fokuserar på att eleverna ska lära sig traditionella hantverkstekniker, t ex sticka, virka, väva, sy, tova. På TM-sidan däremot fokuseras oftare på att eleverna ska tillverka olika föremål, "med personlig prägel" som Bengt Svensson skulle ha sagt antar jag. Tillverka ett tre-i-rad-spel, en hylla, en relieff, ett skrin, osv. känenr du igen dig?  - kommentera gärna!

Dock uppfattar jag att äldre TM-slöjdslärare liksom textilen delar upp de olika skolåren i olika tekniker( och exempel/förlagor på föremål): formning med rasp och fil i åk 3, någon enkel sammansättning i åk 4, metall i åk 5 (t ex driva eller bocka - verkar vara en klassiker...), centrumtappning i åk 6 etc.

En fråga som jag ställer mig är varför vi väljer vissa utgångspunkter  för elevernas arbete och hur vi kan skapa ändamålsenliga uppgifter med en bra balans mellan föremål, material, teknik, m.m. Vilka olika typer av utgångspunkter finns det?

Fortbildning för slöjdlärare i stockholm, vad händer?

Var är vår urbana ljusnande framtid?

Enligt Skolverket i februari 2011 (mer exakt källa saknas, ska försöka hitta) låg antalet obehöriga slöjdlärare i trä-och metall i stockholms län: 40,7% obehöriga TM-slöjdslärare...!

För slöjdlärare i textil är siffran något lägre: 31, 6 % obehöriga!

Siffran för hela landet ligger enligt dessa siffror på 28,7% obehöriga TM-slöjdlärare resp 21,4% obehöriga TX-slöjdlärare.

När jag ringde Skolverket häromdan hade den inga kurser i lärarlyftet för inom slöjddidaktik. Hur tusan går denna ekvation ihop?

Om siffrorna ovan är något så när sanna vilket jag är rädd för att de är - hur ska detta gå, när kravet på ämnesbehörighet införlivas? Hur tänker sig högskolorna i regionen tillgodose det enorma fortbildningsbehov som finns bland slöjdlärare?

Nu har Konstfack fått examensrätt för slöjdlärarutbildning, men exakt vilken typ av kurser som kommer att erbjudas är ännu oklart, tidigast hösten 2012 kommer de dra igång slöjdlärarspecifika kurser.
Måtte de ta sitt förnuft till fånga och även erbjuda fortbildningskurser för verksamma slöjdlärare! Distans i alla ära via Linköping och Umeå, men inget går upp emot ett nära möte och mer regelbundna träffar där man kan få ingå i en läranemiljö under en längre tid.

Så var min tid på lärarhögskolan i stockholm, numera Stockholms Universitet. Jag gick en fruktansvärt bra och ändamålsenlig slöjdlärarutbildning där (här, för jag sitter i skrivandets stund i en lokal intill min gamla slöjdsal). Denna utbildning har nu gått in på sitt sista läsår. Det är så fruktansvärt tragiskt. Men , jag hoppas innerligt på att Konstfack kommer ta emot passningen och förvalta vidare det bästa från denna tradition och det bästa från Uppsalas textila slöjdlärarutbildning.